Jag, liksom alla andra på Twitter, har blivit inbjuden att prata om det. Med stora ögon han jag följt flödet #prataomdet, och jag vill så gärna prata om det eftersom jag inser att det är så förtvivlat viktigt. Med misstänksamma ögon har jag därför virrat omkring bland minnen av nätter jag delat med oskuldsfulla flickor och potentiella sexförbryterskor.
Ingenstans har jag hittat något att skriva om.
Så är jag på väg hem igen. Kliver av spårvagnen, går mot tunneln under den stora vägen. Då möter jag honom. En anonym kille jag säkert träffat många gånger förr, någon jag mycket väl kan ha hejat på förra gången jag gick genom tunneln. Då en vanlig kille, nu ett hotfull skugga, och jag känner hur tunneln blir lite längre och mörkare.
Tjejen framför mig har tagit upp sin mobil. Hon går in i tunneln före mig, lamporna vid hållplatsen kastar sig efter oss och min skugga snuddar vid nästan vid hennes hälar. Även hon verkar rädd för den anonyme mannen, men vill inte visa det utan pratar på. Ensam.
Jag har lite bråttom men försöker att inte springa, inte ens skynda på stegen. Ändå är jag lite andfådd när mina fotsteg lämnar slasket och istället studsar upp mot väggarna och taket i tunneln, blandas med hennes klack-klickande och allför snabba telefonröst. Viljan att titta bakåt tar nästan överhanden, men rädslan för att han ska ha stannat eller börjat komma ikapp håller blicken kvar vid slutet av tunneln.
Det ser svårt ut att gå i klackar, de slinter och skrapar i asfalten. Över oss mullrar en lastbil fram, jag går nu bara några steg bakom henne och vi har kommit halvvägs till andra sidan.
Ljudet av han jag träffat men aldrig förut mött ekar omkring, ljudet av hennes andetag skär sig med hennes försök att vara lugn. Jag vill gå om utan att komma närmare, vill inte vara den jag inte är men som förföljer oss båda medan vi tillslut närmar oss ljuset på andra sidan. Där svänger jag höger när hon svänger vänster, och jag hör hur hon pratar med sig själv i telefon en bit till innan en till långtradare kör över tunneln bakom oss och jag snart är hemma.
För du kommer att vara vinnare i ett orättvist spel
som går att förändra
och det, är ditt ansvar
men inte ditt fel
så gråt, min son
det är mer än okej
det är förjävligt att vara kille
nästan lika jobbigt som att vara tjej
PS. Läs Anders kommentar nedan och kommentera gärna själv. Känner du igen dig? Fattar du inte alls vad jag skriver om? Har du någonsin gått bakom någon som låtsas prata i telefon, eller har du själv låtsas?
Anders
18 december, 2010
Jag känner igen denna situationen på pricken och känner mig så jäkla förödmjukad just i situationen då jag märker att en okänd människa ser mig som ett mycket otäckt hot trots att jag bara går min vanliga promenad hem från bussen från jobbet. Det är mörkt ute och jag går av vid samma busshållplats för att olyckligt nog vandra exakt samma väg som denna människa bara några steg bakom. När jag ökar stegen för att gå om så hon ska slippa oron av att ha mig bakom märker jag att hennes steg också ökar och nästan småspringer. För att jag inte ska stressa och oroa så släpper jag på farten för att hon ska få större avstånd till mig och när hon går runt nästa hörn hör jag hur hon snabbt tar chansen att springa allt vade hon är värd till hennes hem där porten snabbt smäller igen mitt framför mina ögon.
Detta var en helt vanlig dag då jag gick min vanliga promenad från jobbet. För denna tjejen var det också en vanlig dag då hon förmodligen inte för första gången oroade sig över att bli överfallen av en okänd man som gick ensam bakom henne i vintermörkret.
Ella
18 december, 2010
Jag låtsades ganska ofta att jag pratade i telefon när jag gick på högstadiet och gymnasiet. Var tvungen att promenera många sena kvällar genom skogspartier och ödsliga gator, då är det skönt på nåt sätt att prata, även om det inte är nån i andra änden. Nu är det ett tag sen jag fejk-ringt, är mer självsäker nu. Om någon går bakom mig och jag blir nervös brukar jag vända mig, kanske säga hej eller le mot personen och då ser man väldigt snabbt att det var ju bara en helt vanlig människa.
Lasse Edfast
19 december, 2010
Det är precis så jag tror att man måste göra, men det är svårt. Kan vara svårt på samma sätt som att #prataomdet – när du vänder dig om och säger hej gör du det eftersom du från början var rädd/nervös för personen bakom dig, och det fattar ju han antagligen, och att säga att man är rädd för någon kan bara det vara jobbigt. Men helt rätt att göra så!
Adrowsy
19 december, 2010
Men om man säger hej finns också risken att den mannen säger hej-villduföljamedhemtillmig?
Tyvärr har jag så många gånger fått frågan om jag vill följa med på fest eller om vi ska äta middag med varandra eller ditten och datten, bara för att jag har mött en mans blick på tunnelbanan!
Jag är så trött på män som inte fattar att nej betyder nej, utan börjar fråga efter anledningar. Varför räcker det inte med att säga nej? Varför ska jag behöva förklara varför jag inte vill festa/äta middag/ligga med honom?
Då är det mycket enklare att låtsasprata/prata i telefon på vägen hem, gå så fort man kan och vända sig om för att se att ingen följer efter.
vartystochsittstill
19 december, 2010
Jag pratar ofta med min själv i telefon när jag är ute och går. Ibland även på dagen. Det är bra att alla #prataomdet. Inte bara de som är utsatta. Ämnet berör alla människor.
Arda
19 december, 2010
Känner oxå igen mig som Anders, Jag har utländska föräldrar och har ett kanske lite allvarligt utseende, + att jag är 1.85 och lite bred vilket jag många gånger har upplevt, skrämma många en sen kväll.
Jag har oxå många gånger passerat någon för att den inte ska behöva känna denna oron, vi diskuterade nyligen detta i skolan och även då berättade våran lärare att han gått över till andra sidan av vägen för att personen framför honom inte ska känna sig ”hotad”.
Jag har även många gånger tagit fram mobilen och låtsas prata med någon med en positiv ton med hopp om att det kanske gör saken bättre för personen..
Det är så otroligt trist att sånt här ska behöva finnas, jag har en storasyster jag älskar otroligt mycket som jag inte vill ska komma till skada. vid flera tillfällen så har hon ringt mig, bara för att jag ska finnas där i luren, så att hon ska ha någon att prata med och känna sig trygg, även om det bara gäller några hundra meter från busshållplatsen till hemmet.
Jag är verkligen en människa som aldrig skulle kunna skada någon, och det sårar att en människa som bara fått en glimt av mig eller bara känt min närvaro i bakgrunden skulle vara rädd över att jag kanske skulle kunna vara en våldtäksman..
Lasse Edfast
19 december, 2010
Aldrig tänkt på att själv ta upp telefonen för att prata med en glad ton som du säger, hemskt att man ska behöva ha liknande taktiker – som att man måste bevisa att man är en sjysst kille för att inte skrämmas. Tror att du sätter fingret precis rätt när du säger att det ”sårar”, det är precis vad det kan göra )även om det såklart kan finnas anledning för en ensam tjej att vara just rädd, just det som är det stora problemet).
Maria
19 december, 2010
Jag känner igen mig – i tjejen som är rädd för den anonyme killen som går bakom henne. Jag har också velat titta mig över axeln men inte vågat. Jag har också ökat takten när jag har känt att killen kommit närmre. Jag har också tagit upp telefonen och låtsats ringa upp en vän. Jag har t.o.m. tagit upp hemnycklarna ur fickan och placerat dom en och en mellan fingrarna som ett vapen. Som ett skydd. Det är kanske du som har gått bakom mig. Det är kanske just dig jag har varit rädd för. Men jag har aldrig tänkt på hur det har upplevts av killen bakom mig som med största sannolikhet bara var på väg hem eller kanske till jobbet. Tack för att du beskrev det.
Lasse Edfast
19 december, 2010
Hur tycker du jag kan göra för att du inte ska behöva vara rädd? Det är ju det man som kille går och funderar på…
Chris A
19 december, 2010
Jag känner igen mig i Anders. Speciellt när jag var ung och använda jackans luva som mössa under vintern. Det var aldrig varit min avsikt att skrämmas, jag ville bara inte frysa om öronen. Det tog en stund innan jag förstod varför kvinnor brukade vara mer alerta när jag gick bakom dem på kvällen.
Chris
19 december, 2010
Jeg har også gått og lurt på hva jeg kan gjøre for at den ensomme kvinnen ikke skal være redd. Det blir liksom rart å skulle si, ”Hei, jeg skal ikke voldta deg eller noe sånt altså, jeg skal bare hjem den veien der, jeg”…
Klara
20 december, 2010
Jag har också varit rädd för mannen som gått bakom..och kan nog skämmas lite för det. Jag förstår ju att det inte kan vara roligt att märka att någon blir rädd för en bara för att man råkar vara man och är ute och går på natten.
Ofta är det en helt vanlig medmänniska man har bakom sig, men det sorgliga är väl att man har ju ändå lite anledning att vara rädd när man är ute och går på natten. Tyvärr står det ju inte skrivet i pannan på folk om de är trevliga eller inte.
Rädsla är inte en rationell känsla och kanske finns det inget ni kan säga till tjejen i tunneln för att hon ska kunna slappna av.
Jag tror det är viktigt att intala sig att det inte är dig personligen hon är rädd för. Hur skulle hon kunna vara det? Hon vet ju inte vem du är.
Helena
21 december, 2010
Grymt bra skrivet!!!
Lasse Edfast
21 december, 2010
Tack!
Thomas.
25 februari, 2012
Jag har inte ens funderat på att kvinnor kan se mig som ett potentiellt våldtäktshot.
Inte ens när på kvällen/natten när man går hem. Det gjorde jag inte förrän jag var i 40-års åldern.
Konstigt att man kan vara så naiv som jag är, men det är väl för att man inte vill någon annan människa ont kanske, vad vet jag?