Det är ett problem att höga politiker inte vill svara på kritik de får. Förr i tiden var de kanske tvungna att göra det till slut, men i ett samhälle där medierna går allt snabbare, relevant kritik konkurrerar med irrelevant TV-skvaller, och medietränare råder till tystnad får publiken ofta inget svar från de ansvariga politiker de valt.
I dag tog Medierna upp Jens Holms besvikelse över att en tänkt debatt i Studio Ett inte blev av. Debatten skulle handla om hur vinst för apotek (och andra företag inom välfärdssektorn) genom skatteplanering förs över till skatteparadis, jag – som var den reporter som jobbade med upplägget – hade bokat Jens Holm efter att ha läst hans blogginlägg i ämnet och försökte hela dagen få någon politiker från alliansen att ställa upp. Ingen ville ställa upp, och det blev tyvärr ingen debatt.
Först, helt kort: Jens Holm tycker alltså att Studio Ett ”går i fällan”. När jag meddelande honom att det inte skulle bli någon debatt föreslog han att han skulle kunna vara med ensam, att alliansen liksom skulle få skylla sig själv. Jag förstår hur han tänker, och i vissa lägen kan det vara rätt att göra just så; om kritiken är helt ny kanske*. Men Jens Holms kritik är inte det minsta ny, han skriver ju själv att det ”knappast” kan vara någon nyhet att apotekens tar sina miljoner till skatteparadis. Det vi ville höra var alliansens svar på kritiken, för de svaren har vi inte hört förut. Alltså: vi kan inte ge 15 minuter åt gammal kritik, vi vill höra nya svar.
Men Jens Holm har ändå en poäng i det han skriver. Det är problematiskt när politiker inte vill komma till debatter eller svara på kritik i utfrågningar. Jag upplever att det är betydligt mycket svårare att få politiker vid makten till studion – eftersom jag inte jobbat så många år så betyder det allianspolitiker, men antagligen är det lika svårt att få rödgröna politiker till studion när de sitter i regeringsställning. Det händer alldeles för ofta att den ansvariga ministern inte alls kommenterar kritiken, och hur det nu än är så dör ofta ett ämne tystnadsdöden vid sådana tillfällen.
Exempelvis gjorde jag två reportage om tvångsvård i höstas, men det var omöjligt att få Göran Hägglund till studion. ”Han måste prioritera” som hans pressekreterare Martin Kits uttryckte det flera gånger i det halvtimmeslånga samtalet vi hade kring detta. ”Men vad är då viktigt när han prioriterar?” frågade jag. Vi journalister prioriterar hela tiden bland vilka nyheter vi ska berätta (den så kallade medielogiken), och för varje nyhet finns en producent som kan motivera sitt val. Viktiga saker kan ara närhet, ovanlighet, aktualitet, och så vidare.
”Det går inte att säga så” var Martin Kits ständiga svar. Det var tydligen omöjligt att ge exempel på ens en enda faktor som skulle ge ett ämne eller en intervju högre prioritet än någonting annat. Och inte heller gick det att få ett svar på vad Göran Hägglund skulle göra just de sju minutrarna som skulle ha varit aktuella för den intervju där han skulle beredas möjlighet att förklara och försvara de beslut som han tagit, och som lett fram till diverse missförhållanden.
Nu skulle vi alltså debattera om det är rätt av företag inom skola, vård och omsorg att ta med sig sin vinst till skatteparadis. Jag pratar återigen med Martin Kits, han vill inte (att Göran Hägglund ska) diskutera ”skattetekniska frågor”, och jag säger att det kommer handla om moraliska frågor. Får lite senare ett sms:
Hej, Göran hägglund avböjer att medverka. Det är Anders Borgs fråga. Vänliga hälsningar /Martin
Jag svarar och förtydligar:
Vi ska alltså inte debattera skatter i första hand, utan sjukvård och välfärd. Vad tänkte man när saker såldes ut, vad var meningen, och vad tycker Hägglund om hur det blivit? Det här är alltså på alla sätt Hägglunds fråga. Borg kan väl inte diskutera vården? /Lasse
Martin Kits ringer då upp, säger att Göran Hägglund gärna debatterar så länge vi inte ska debattera just skattetekniska frågor. Vi pratar en stund och han lovar att återkomma. Lite senare får jag följande sms:
Lasse, Göran Hägglund avböjer. Känns trots allt som att det främst är skattefrågan. Inte minst med tanke på er egen runrik på hemsidan ["skattepengar till skatteparadis"]. Har svårt at se att det här kan bli en klargörande debatt för lyssnarna.
Jag svarar:
Men läser du resten se du att det handlar om moralen, skatten är bara sättet de för det på. (…) Jag tror det kommer bli väldigt klargörande för lyssnarna.
Martin Kits sista sms i konversationen:
Beslutet är att avstå den här gången.
Det blev alltså ingen debatt, och jag kan inte riktigt känna mig tillfreds med Göran Hägglunds förklaring till varför han inte kunde ställa upp. Nu har vi ett välfärdssystem som bygger på skatter, då kan man väl inte helt skilja de två frågorna åt? Dessutom företräder Göran Hägglund både ett parti och hela dess politik, samt alliansen och den politik de fyra partierna har kommit överens om. Ska han då inte kunna diskutera det moraliska i att skattepengar avsedda för välfärd förs ut ur landet?
Jag tycker det är allvarligt när våra politiker, oavsett politisk tillhörighet, inte vill berätta varför vissa val har gjorts, och vad som nu ska hända. När politiker bara vill vara med i positiva sammanhang, ibland som den expert Anders Borg får vara i exempelvis ekonomiska frågor eller Carl Bildt i utrikespolitiska frågor. Jag förstår att politiker, och speciellt ministrar, inte har tid för alla debatter eller alla utfrågningar, men då får de gärna berätta varför den tiden inte finns.
Vad tycker ni? Känner ni igen er? Är det här ett problem, eller är det bara journalister med för stora krav (av för höga tankar om sig själva och sin redaktion kanske)?
Om det är ett problem, hur ska vi då göra för att lösa det?
Uppdatering: Eva Landahl på SVT skriver om hur de hanterar gäster i liknande situationer.
* Det är producenten som bestämmer vad som ska vara i sändning, men så här resonerar jag personligen.
Paulina
13 november, 2011
Hej Lasse!
Nu är inte jag journalist utan statsvetare men det du skriver om tycker jag verkligen är ett intressant problem. Som jag uppfattar det pekar du på ett demokratiskt problem, journalistikens jobb är att granska politiken och sätta saker på agendan, men vad händer när politiken vägrar svara på problem en journalist försöker upplysa om?
Att systematisk välja att inte svara på vissa frågor och därmed undvika moralisk granskning verkar idag fungera för politikerna. På grund av informationsöverflödet i media tystas en tystnad från en politiker ner och genom twitter och bloggar kan man kontrollera informationen om sig själv. Det är självklart ett problem då det, om det fortsätter på detta vis, kommer att likna Berlusconis kontroll över bilden av sig själv i media.
Vad gäller politikens uppdelning och om en fråga är en ekonomisk eller socialpolitisk är dessa områden omöjliga att skilja på. Hägglund borde absolut kunna svara på dina frågor. Men det låter som att de använder en härskarteknik där man ”söndrar och härskar”, man har delat upp politiken i olika departement som går ihop i varandra men man väljer att oklart hänvisa till andra departement när en fråga är jobbig. Man undviker alltså dig som journalist för att frågan var jobbig och det måste vara ett tecken på att den är väldigt angelägen att undersöka.
Om jag ser några lösningar är svårt att svara på. Att göra en nyhet av att en person inte svarar kan bara verka konspiratorisk och tystas ner. En annan lösning är att öka transparensen men statistik över vad en politiker väljer att svara på och inte svara på och på så vis ”tvinga” en politiker att ta itu med obekväma frågor. Ett tredje är att göra en bra nyhet av detta och på så vis tvinga politikerna att svara. För demokratin tror jag på det andra alternativet men den kräver också mest resurser.
Det beror på frågans allvar och angelägenhet om du har för höga krav eller om det är ett samhälleligt och demokratiskt problem att politiker vägrar svara på frågor. I denna situation verkar det definitivt vara ett demokratiskt problem. Stå på dig.
Lasse Edfast (@lasseedfast)
14 november, 2011
Tack för ett intressant och ambitiöst svar! Jag har också funderat över alternativ två, men jag har inte hittat någon praktisk och trovärdig lösning på det. Till exempel är alla nej är inte lika tunga eftersom alla frågor inte är lika viktiga, hur ska man hitta definitioner och kriterier för det som alla som för statistik kan följa på ett bra sätt? Fler på Twitter har föreslagit att vi inte ska ställa debatter utan ha, i det här fallet, bara Jens Holm för att ”skrämma” den andra sidan att komma, men jag vet inte om det fungerar heller.
Paulina
15 november, 2011
Det vore intressant att göra statistik över mejlen politiker får från jounalister för att se om det finns mönster. Göra ett analysverktyg där man kategoriserar de olika ämnena och utfallen. Däremot vet jag inte om de kan klassas som allmänna handlingar, men om offentlighetsprincipen är till för att underlätta medborgerlig kontroll av politiker och myndigheter borde lagen gälla öven här. Där är en möjlig ingång för kontroll.
För att definitionerna ska kunna vara så bra som möjligt gäller att ha så stor transparens i kategoriseringen som möjligt. Kanske man då kan upprätta en databas där man kan gå in och få en inblick bakom statistiken och där forskare och jounalister kan publicera sin data. Själv känner jag att det behövs en sådan databas i allmänhet så att forskare inte kan ”tappa bort” sin data. Detta skulle även öka ens vilja att definiera och kategorisera så noggrant som möjligt.
Jag håller med dig om att det kanske inte är det optimala att ständigt tvinga politiker till debatt, särskilt om det skulle finnas en strategi bakom debattvalen. I längden skulle det kanske leda till ett hårdare klimat inom journalistiken eftersom man måste ta till hårdare retorik för att få tag i politiker. Då är det nog bättre att öka genomskinligheten bakom politikernas val att avstå en debatt och göra de valen tydligare, precis det du skriver om.
Mats K.
14 november, 2011
Om de politiker som är ansvariga för ett område systematiskt vägrar delta när de inte har något att tjäna på det, så gör de ju det för att de tror att ni kommer ställa in reportaget. Om ni med jämna mellanrum i de lägena lät kritikerna komma till tals ändå (med bra motfrågor från er förstås) så skulle ni ändra spelreglerna. Ansvariga politiker skulle då vara medvetna om att om de ”prioriterar annat” så innebär det inte att debatten ställs in och frågan dör, utan istället bara att deras egna argument får mindre plats.
Ni är säkert så duktiga att det går att göra intressant och färsk nyhetsrapportering även av en kritik som förts fram tidigare – problemen består ju och det var ju någon aktuell händelse eller ny kunskap som fick er att lyfta ämnet över huvud taget. Att inte de politiker som är ansvariga ställer upp och kommenterar det måste sägas urholka en helt central del av journalistikens demokratiroll.
Intressant att läsa hur spelet bakom intervjuer och reportage ser ut. Väldigt bra att ni förklarar sådant!
Lasse Edfast (@lasseedfast)
14 november, 2011
Som jag skrev i ett svar nedan, och i inlägget, så var kritiken känd från dagen innan, och det vi verkligen ville ha var en politiker i ansvarsposition att besvara den kritiken.
Kanske kan man ändra spelreglerna precis som du säger, men vi jobbar varje dag för att just eftermiddagens program ska bli så bra som möjligt, och då är det inte lika enkelt att spela detta ”spel” med politikerna, även om det på sikt kanske skulle bli bättre.
Fredrik Lundkvist
14 november, 2011
Jag tänker att det här är en av konsekvenserna av hur politiken blivit allt mer av PR-verksamhet, marknadsföring istället för kommunikation och diskussion. Det finns ingen lösning på det problemet inom journalistiken. Dock skulle ju detta och andra liknande exempel kunna vara grund för bra journalistik om hur politiken förändras …
BMP
14 november, 2011
Tack för ett intressant inlägg! Jag är inte heller journalist, men tillhör dem som mer än gärna gnäller på usel journalistisk, känner därför att jag gärna vill ta detta tillfälle i akt att lämna några synpunkter. Skulle man inte kunna fimpa dessa debatter nästan helt? Inte för att politiker är hala och vägrar ställa upp, utan för att de är så otroligt ogivande, i synnerhet för oss lyssnare. Det är ju bara två polariserade åsikter som möts, där var och en är intresserad av att skylla på andra och få fram sin egen politik – och inte kommer att ge mig som lyssnare/läsare någon som helst kunskap utöver att s och kd har olika åsikter. Det vet jag redan.
Låt en kritiker komma till tals och låt journalisten ställa besvärliga frågor till kritikern – men skulle kräva betydligt mer av journalisten, som skulle tvingas att faktiskt ta reda på fakta istället för att bara tussa ihop två personer som kommer att ryka i luven på varandra, oberoende av vad som diskuteras. Vill man ha en diskussion kan man också bjuda in kunniga människor utan extremåsikter (om jag måste lyssna på en debatt till mellan typ Åsa Linderborg och Roland Poirier Martinsson blir jag tokig!)
Jag förstår att det är frustrerande för journalister att politiker hela tiden utvecklar nya vägar för att undvika besvärliga frågor, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att journalister ofta verkar ganska lata och tar enklaste utvägen (dvs ordnar en ”debatt”). Gör gedigna efterforskningar och redovisa dessa med den komplexitet som verkligheten omfattar (dvs inte Uppdrag Gransknings svartvita skildringar).
Lasse Edfast (@lasseedfast)
14 november, 2011
Som jag skrev i inlägget så är ju kritiken redan känd, inte minst från dagen innan då Anders Borg kommenterade den helt kort i Ekot. Idén med Studio Ett är att vi ska fördjupa oss i ett ämne, verkligen få svar på de frågor vi ställer, och det når vi ibland inte genom att helt sonika låta en kritiker få upprepa den kritik vi egentligen ville ställa en ansvarig till svars för.
Vi har ofta det vi kallar för ”kunskapssamtal”, alltså ungefär det du efterfrågar, men ibland vill man just ha den ansvarige.
Att ordna en debatt är, som jag ser det, verkligen ingen enkel ”utväg”, utan ofta det som kräver allra mest jobb. I det här fallet jobbade en reporter med att göra ett inslag med bakgrund, citat från tidigare uttalanden och så vidare, att spela upp innan debatten började så att lyssnarna får veta vad det handlar om och debattörerna får några slags ramar för vad de ska debattera. En sådan debatt ger, enligt mig, ofta svar på frågor, och jag tror att våra lyssnare får reda på hur politiker tänker genom dem.
Staffan (@Staffanito)
14 november, 2011
Intressant läsning! Men jag har svårt att se hur det går att landa i någon annan slutsats än Jens: Om regeringen försöker smita undan jobbig kritik och debatt genom att helt enkelt inte dyka upp så är det enda möjliga motdraget från medias sida att ändå låta oppositionen komma och kommentera. Och naturligtvis få svara på tuffa frågor från reportern. Allt annat är en kapitulation för regeringens fulspel, vilket garanterar att de kommer att fortsätta med samma strategi i all evighet. Och det tror jag faktiskt, till skillnad från BMP ovan, att både lyssnarna och demokratin förlorar på. Visst kan politiker vara hala och slingra sig, men de är också kunniga och ska faktiskt stå till svars för sina beslut inför väljarna! Politiska debatter kan vara både underhållande och allmänbildade, om det vill sig väl. Konsumentupplysning för väljarna!
Gunilla Källenius
14 november, 2011
Är övertygad om att det är en gemensam allians-strategi att inte ställa upp när det bränner. Gunilla Carlsson är fena på det. Under flera år lyckades hon undvika att svara på vart en stor summa forskningsmedel om fattigdomens sjukdomar försvann, trots att hon bjöds in upprepade gånger av P1, SVT, TV4 att förklara:
http://www.newsmill.se/artikel/2009/11/13/dags-en-mer-uppriktig-bistandsminister
Ofta lyckas det, frågan bara dör.