Mattias Göransson, chefredaktör på magasinet Filter, berättade om den nyss avlidne journalisten Hannes Råstam i Alltid Nyheter. På olika håll har olika människor i dag skrivit om Hannes, men det jag fastnade för var just hur Mattias beskrev honom som ”långsam”.

Strax innan hade jag lyssnat på Kulturnytt och Johanna Rudbäcks reportage (del tre i en bra serie) om hur kultur, media och det mesta blir snuttifierat för att tryckas in i en mobiltelefon, och hur det ”mångbottnade tänkandet, blir allt mindre attraktivt att skildra. Att det i framtiden är de korta, snabba idéerna som slår igenom.” Och då handlar det främst om teater och böcker, vad mobilen gör med nyhetsjournalistik vet bara app-utvecklarna. Fast det behövs inte ens några appar, snuttifieringen och tidspressen har varit verklighet på många redaktioner sedan många år.

Så nu hoppas jag att de redaktörer och mediechefer som i dag hyllar en legend även bereder plats i schemat för den långsamma journalistiken, den som hjälpte Hannes att se bortom nästa löp, publikmätning eller guldspade. Läs gärna ”Grävarens testamente” i Filter för att förstå.

Vem bryr sig? Ingen litar ändå på politikerna, och ingen verkar sakna den högljudda pusselbiten med sina skrikiga versaler i sitt så vansinnigt komplicerade och viktiga livspussel. Okej, några gastar på, men fan, det är i princip tyst.

Kan det bero på att våra – lite högre – politiker är så vansinnigt tråkiga? Att de sitter i debatter och ”beklagar” att den och den ”inte kan vara mer tydlig” i den eller den frågan? Att ett uttalande som ”regeringen/oppositionen måste visa att de kan ta ansvar” kommenteras som ”en attack”?

Nej, det är inte så konstigt att ingen tar politiken på allvar när ”men durå” har blivit ett legitimt svar på alltifrån välfärdens framtid till rasismens tillväxt. När de som har den politiska makten i Sverige vägrar förklara vad de gör och vad de vill göra. För vem har tid att lyssna på vuxna personers gnälliga ”men titta han då”?

Vem är det som ska titta? Och vad är det som ska beskådas? Jag är ledsen, men jag vill inte se mer, ni förnedrar er själva. Återigen: det finns undantag, men de är få, och de försvinner i helheten.

”Men politiken är en spegling av de människor den företräder” säger någon. Jag hoppas inte det, i så fall är det för fan kört.

Det är ingenting mot vad killen i bakgrunden är.

På något sätt önskar jag att mikrofonen bara hade lämnats kvar där, mitt bland de segerstinna juniorerna, och att den sen hade följt med dem ut på krogen. Då hade vi kunnat förstå vad ett JVM guld verkligen betyder, och vad det egentligen kan vara bra för.

Tråkigt.

Barndomen
som övergår i depression,
som exploderar i en förödande psykos,
som stänger in honom på rättspsyk,
som blir en plats för tankar,
som blir till frustration,
som i mikrofonen blir elektrisk spänning
som slingrar sig genom en kabel,
som blir en röst igen
som två hörlurar fokuserar mitt emellan sig.

Efter 30 minuter intervju med hörlurar finns mannen inne i din hjärna, personen som sitter framför mikrofonen är bara det skal, en förvaringsplats för alla dessa ord. I bandspelaren finns nu hans själ; var försiktig när du klipper ditt reportage.

Det här är det första inlägget i #blogg100 som Bisonblog startade i dag. Ett inlägg varje dag i 100 dagar, jag ska göra mitt bästa. Vad tycker ni jag borde skriva om?

Det här är fel, enligt Hanne Kjöller, eftersom barnen behövs på åkrarna. Dessutom ska människorna i Etiopien få ”gå igenom samma utvecklingsfaser som vi själva gjort”.

Dessutom behövs hjälpen faktiskt inte i Etiopien, ett påstående som Hanne Kjöller bygger på att 20 miljarder kronor flytit ut ur det korruptionstyngda landet, och ”ett land som har råd att avvara 20 korruptions- och mutmiljarder” behöver väl knappast någon svensk hjälp?

Först och främst undrar jag om Hanne Kjöller verkligen tror att barnen rövas bort från sina familjer? Femåriga Gustafs 230 kronor går alltså via Radiohjälpen till en kidnapningsorganisation i Etiopien?

Sen verkar det trots allt finnas en del saker som faktiskt inte ät på topp i Etiopien.

I södra Etiopien meddelar FN:s flyktingorgan, UNHCR, att undernäringen är runt 40% och dödligheten är skriande hög, framför allt bland barn under fem år.

Intressant är hur mycket det har fokuserats just på det utdragna rån som de svarta killarna utför. ”Är det rätt att framställa verkligheten som att svarta rånar vita?” och ”varför framställs de svarta killarna bara som gärningsmän?” är frågor många ställt sig, och som jag inte har något speciellt bra svar på.

Själv satt jag där i biomörkret och kunde knappt titta då jag skämdes å mina medsvenskars vägnar. Jag har aldrig känt så speciellt starkt för Sverige som land, jag identifierar mig bara mycket vagt som ”svensk”, och jag fick sist av alla reda på i vilken grupp Sverige spelar i vid nästa fotbolls-EM, men den totala frånvaron av medmänsklighet och engagemang hos alla de människor filmen utspelade sig bland var för mig ändå en svidande kritik mot mig själv. Är svenskar verkligen så genomignoranta, purfega och självupptagna som Ruben Östlund påstår?

Gång på gång försökte jag övertyga mig själv om att ”jag nog skulle ha ingripit, gjort annorlunda”; jag är inte helt säker på att jag lyckades.

Jag håller med om att flera frågor blev obesvarade, och jag hade gärna sett att lördagsintervjun kunde vara en timme till i dag. Men det som Ramberg gör så bra är att han med sina frågor tvingar intervjupersonen att visa vem han eller hon egentligen är. När Bildt exempelvis försöker göra sitt yttersta för att vifta bort Rambergs väl underbyggda påstående om hur Berlusconi fick Bildts stöd i början av 2000-talet så går lyssnaren eventuellt miste om ett konkret och uttalat svar, men får istället veta desto mer om politikern Bildt (och kan dessutom säkert ana vad det var han egentligen tänkte i frågan).

Sen kan jag som journalist tycka att Bildt har ett nonchalant och respektlöst förhållningssätt gentemot Ramberg, och tycker det vore trevlig och bra om han ville svara på de frågor han får, men i en intervju som ska berätta något om en person så behöver det i sig inte vara något stort problem.

I dag tog Medierna upp Jens Holms besvikelse över att en tänkt debatt i Studio Ett inte blev av. Debatten skulle handla om hur vinst för apotek (och andra företag inom välfärdssektorn) genom skatteplanering förs över till skatteparadis, jag – som var den reporter som jobbade med upplägget – hade bokat Jens Holm efter att ha läst hans blogginlägg i ämnet och försökte hela dagen få någon politiker från alliansen att ställa upp. Ingen ville ställa upp, och det blev tyvärr ingen debatt.

Först, helt kort: Jens Holm tycker alltså att Studio Ett ”går i fällan”. När jag meddelande honom att det inte skulle bli någon debatt föreslog han att han skulle kunna vara med ensam, att alliansen liksom skulle få skylla sig själv. Jag förstår hur han tänker, och i vissa lägen kan det vara rätt att göra just så; om kritiken är helt ny kanske*. Men Jens Holms kritik är inte det minsta ny, han skriver ju själv att det ”knappast” kan vara någon nyhet att apotekens tar sina miljoner till skatteparadis. Det vi ville höra var alliansens svar på kritiken, för de svaren har vi inte hört förut. Alltså: vi kan inte ge 15 minuter åt gammal kritik, vi vill höra nya svar.

Men Jens Holm har ändå en poäng i det han skriver. Det är problematiskt när politiker inte vill komma till debatter eller svara på kritik i utfrågningar. Jag upplever att det är betydligt mycket svårare att få politiker vid makten till studion – eftersom jag inte jobbat så många år så betyder det allianspolitiker, men antagligen är det lika svårt att få rödgröna politiker till studion när de sitter i regeringsställning. Det händer alldeles för ofta att den ansvariga ministern inte alls kommenterar kritiken, och hur det nu än är så dör ofta ett ämne tystnadsdöden vid sådana tillfällen.

Exempelvis gjorde jag två reportage om tvångsvård i höstas, men det var omöjligt att få Göran Hägglund till studion. ”Han måste prioritera” som hans pressekreterare Martin Kits uttryckte det flera gånger i det halvtimmeslånga samtalet vi hade kring detta. ”Men vad är då viktigt när han prioriterar?” frågade jag. Vi journalister prioriterar hela tiden bland vilka nyheter vi ska berätta (den så kallade medielogiken), och för varje nyhet finns en producent som kan motivera sitt val. Viktiga saker kan ara närhet, ovanlighet, aktualitet, och så vidare.

”Det går inte att säga så” var Martin Kits ständiga svar. Det var tydligen omöjligt att ge exempel på ens en enda faktor som skulle ge ett ämne eller en intervju högre prioritet än någonting annat. Och inte heller gick det att få ett svar på vad Göran Hägglund skulle göra just de sju minutrarna som skulle ha varit aktuella för den intervju där han skulle beredas möjlighet att förklara och försvara de beslut som han tagit, och som lett fram till diverse missförhållanden.

Nu skulle vi alltså debattera om det är rätt av företag inom skola, vård och omsorg att ta med sig sin vinst till skatteparadis. Jag pratar återigen med Martin Kits, han vill inte (att Göran Hägglund ska) diskutera ”skattetekniska frågor”, och jag säger att det kommer handla om moraliska frågor. Får lite senare ett sms:

Hej, Göran hägglund avböjer att medverka. Det är Anders Borgs fråga. Vänliga hälsningar /Martin

Jag svarar och förtydligar:

Vi ska alltså inte debattera skatter i första hand, utan sjukvård och välfärd. Vad tänkte man när saker såldes ut, vad var meningen, och vad tycker Hägglund om hur det blivit? Det här är alltså på alla sätt Hägglunds fråga. Borg kan väl inte diskutera vården? /Lasse

Martin Kits ringer då upp, säger att Göran Hägglund gärna debatterar så länge vi inte ska debattera just skattetekniska frågor. Vi pratar en stund och han lovar att återkomma. Lite senare får jag följande sms:

Lasse, Göran Hägglund avböjer. Känns trots allt som att det främst är skattefrågan. Inte minst med tanke på er egen runrik på hemsidan ["skattepengar till skatteparadis"]. Har svårt at se att det här kan bli en klargörande debatt för lyssnarna.

Jag svarar:

Men läser du resten se du att det handlar om moralen, skatten är bara sättet de för det på. (…) Jag tror det kommer bli väldigt klargörande för lyssnarna.

Martin Kits sista sms i konversationen:

Beslutet är att avstå den här gången.

Det blev alltså ingen debatt, och jag kan inte riktigt känna mig tillfreds med Göran Hägglunds förklaring till varför han inte kunde ställa upp. Nu har vi ett välfärdssystem som bygger på skatter, då kan man väl inte helt skilja de två frågorna åt? Dessutom företräder Göran Hägglund både ett parti och hela dess politik, samt alliansen och den politik de fyra partierna har kommit överens om. Ska han då inte kunna diskutera det moraliska i att skattepengar avsedda för välfärd förs ut ur landet?

Jag tycker det är allvarligt när våra politiker, oavsett politisk tillhörighet, inte vill berätta varför vissa val har gjorts, och vad som nu ska hända. När politiker bara vill vara med i positiva sammanhang, ibland som den expert Anders Borg får vara i exempelvis ekonomiska frågor eller Carl Bildt i utrikespolitiska frågor. Jag förstår att politiker, och speciellt ministrar, inte har tid för alla debatter eller alla utfrågningar, men då får de gärna berätta varför den tiden inte finns.

Vad tycker ni? Känner ni igen er? Är det här ett problem, eller är det bara journalister med för stora krav (av för höga tankar om sig själva och sin redaktion kanske)?

Om det är ett problem, hur ska vi då göra för att lösa det?

Uppdatering: Eva Landahl på SVT skriver om hur de hanterar gäster i liknande situationer.

* Det är producenten som bestämmer vad som ska vara i sändning, men så här resonerar jag personligen.

Lyssna på ett kort klipp från Medierna här:

”Det här är alltså ingen regelteknisk fråga, det här är en granskning av en av Sveriges tyngsta makthavares noggrannhet och moral (…)”. Så försvarar alltså Jan Helin sig när Medierna noterar att han i en för drevet grundläggande artikel skriver att reglerna kring bostadsbidraget är glasklara, regler som alltså knappt finns och än mindre säger något om delad hyra vid samboskap eller liknande.

Vi tar meningen bit för bit:

”Det här är alltså ingen regelteknisk fråga…” Nej, det kanske inte är en regelteknisk fråga när det kommer till Håkan Juholt, och det är alltså ganska så snåriga regler. Tur då att de etiska reglerna för press, radio och TV är så mycket tydligare, till exempel punkt ett:

Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

Information vi journalister publicerar ska alltså vara korrekt, det vill säga sant. Då måste vi även kontrollera om den är det, vi kan inte skylla på att den vi granskar vid ett senare tillfälle trott på det vi sagt, i stil med ”det var ju också Juholts uppfattning, att det var ett klart reglebrott, det sa han ju själv.”

”…det här är en granskning av en av Sveriges tyngsta makthavares…” Just maktpositionen är så klart avgörande, det är viktigt att granska personer och organisationer med mycket makt. Aftonbladet har till exempel miljontals läsare, och vi har i veckan kunnat se hur det de skriver påverkar den absoluta toppolitiken i Sverige.

”…noggrannhet…” Viktigt. Noggrannheten ska alltså finnas där för att garantera att det som skrivs liknar den verklighet det skrivs om. När Jan Helin kritiserar Håkan Juholt för bristande noggrannhet är det fullt rimligt att han är noggrann själv, det blir liksom inte trovärdigt annars.

”…och moral (…)” När Jan Helin gjort fel har han möjligtvis ”en invändning mot att man formulerade sig så”, ungefär som om det handlade om en formuleringsmiss, något jämförbart med ett syftningsfel eller ett felstavat namn. I det här fallet har Aftonbladet sagt saker som varit osanna, och det vore rimligt att Jan Helin inser det, gör en Juholt och erkänner sitt misstag. Samt fortsättningsvis kontrollerar fakta så han kan stå för vad han publicerar, annars förstör han inte bara för sin egen tidning utan för alla journalister som lever på sitt och yrkeskårens förtroende.

Nu är det så att Aftonbladet har en massa läsare, och därför en stor makt. Det är alltså inte bara en ironisk historia, utan en skandal. Kollar inte Aftonbladet sina fakta? Det är grunden i all journalistik, man måste göra sitt allra bästa för att veta att det man berättar stämmer.

Jag tar inte alls ställning i hur allvarligt det Håkan Juholt gjort är, men när jag hör Jan Helin diskutera med Dan Josefsson så blir jag fruktansvärt upprörd över hur enkelt han avfärdar vikten av att kolla sina fakta och skriva något som stämmer hyfsat väl överens med verkligheten. Och då är jag är ändå en rätt sansad människa.

Nu tycker jag att Jan Helin och Aftonbladet kan kosta på sig att göra en Juholt: säg att ni inte visste  det var, att ni ska försöka förbättra er, och be de som har ert förtroende – era läsare – om ursäkt.