Får public service ha en public opinion?

Posted on 24 september, 2010

0


Jag förvånas ständigt över hur lätt jag blir insläppt i människors hem. De öppnar dörren trots att det är jag som bjudit hem mig till dem, de låter sig intervjuas trots att de ibland är rädda för att prata.

Men de bjuder inte bara in mig till deras köksbord eller vardagsrum. De låter mig komma in i deras liv, öppnar sig för en främling som vill ha svar på sina frågor.

Och de nöjer sig inte med att svara på frågorna. Efteråt, i hallen, på trappan ut, precis innan jag stänger bildörren och kör därifrån, berättar de ännu mer. Om sina problem, om saker de tänkt på men som de inte kan prata med någon om, om saker i samhället de tycker är fel och om saker jag aldrig kan sända i radio men som plötsligt får mig att förstå vad det inslag jag är på väg att göra egentligen borde handla om.

Varför säger de det här till mig? Hur vågar de? De vet ju att jag är journalist.

Hur det nu kommer sig så är det det här förtroendet vi journalister lever på. Kanske särskilt vi public service-journalister: ofta får jag ett nej som journalist men ett ja som Sveriges Radio-reporter.  Vi kan inte riskera att förlora det förtroendet.

När jag har redigerat ett inslag vill jag därför att de jag intervjuat ska känna igen sig och det de sa, och när inslaget sänds ska andra känna igen den del av verkligheten jag berättar om. För mig är det här bland det allra viktigaste, och det kan verka alldeles självklart.

Vad händer då den dag jag står framför en Sverigedemokrats dörr om jag gått med i facebookgruppen ”Sverigedemokraterna ut ur riksdagen – ja tack”, eller den till synes oskyldiga aftonbladetkampanjen ”Vi gillar olika”? Kanske räcker det med att jag konsekvent länkat på Twitter till vinklade artiklar för att den jag kommit hem till ska tvivla på att jag återger vår intervju på ett ärligt sätt och inte fulklipper för att bekräfta min bild av partiet? Och om jag får en intervju, kommer mina lyssnare tro på det jag säger med mitt inslag?

När jag som journalist hittat en person att intervjua som ”expert” – kanske en forskare i en artikel eller ett citat av en tjänsteman – kollar jag rutinmässigt upp personen på facebook för att se vilka grupper han eller hon tillhör; samtidigt kolla jag kollar efter bloggar, twitter och så vidare. Återigen självklara saker. Men visst måste vi kunna anta att vår publik gör samma sak? Inte för varje inslag, naturligtvis, men vid inslag som rör dem eller som upprör dem.

Naturligtvis kan det ses som ärligt av mig att redovisa mitt förhållningssätt till exempelvis Sverigedemokraterna offentligt så att alla kan göra sin bedömning utefter det. Jag tror ändå att konsekvensen blir att min trovärdighet som journalist sjunker, och trovärdigheten för Sveriges Radio likaså.

Kvar finns en massa problem. Kan journalister i allmänhet och journalister inom public service i synnerhet inte uttrycka sina åsikter? Får vi inte ta avstånd från sådant vi tycker går emot våra grundläggande värderingar? Vi måste väl ändå få avsky rasism och främlingsfientlighet?

Ta avstånd från rasism och främlingsfientlighet, absolut. Det som blir problematiskt är när du pekar ut för din publik vilka åsikter och människor det är du menar. Alla håller inte med dig, och snart är avståndstagandet ömsesidigt och förtroendet borta. Vem ska vi då intervjua för att få båda sidor, och vem ska lyssna som inte redan håller med dig?

Det här måste fortsätta diskuteras, men en sliten klyscha att rätta sig efter tillsvidare kan vara ”show, don’t tell”.

Annonser