Skräckhets i Biskopsgården

Posted on 3 oktober, 2010

3


Det finns många sätt att göra journalistik på, men en viktig ingrediens är ofta konflikt. Sedan hjälper det att visa på en bild som läsare och lyssnare kan känna igen sig i, vilket tyvärr ofta lockat journalisten att anspela på våra fördomar.

Mordet på Elin Krantz i Göteborg har dominerat mycket av mediebevakningen i Göteborg, och GP har skrivit mycket. En som reagerade på GP:s bevakning var Janne Palmén som i inlägget ”Att producera rädsla” driver tesen att GP använder journalistiken för sin egna, politiska agenda.

Göteborgs-Posten (GP) visar idag ett skolexempel på hur man använder människors rädsla i partipolitiskt syfte. Den gångna veckan har tidningen först producerat rädsla och sedan krävt att samhället gör något åt den.

Jag kan hålla med om att tidningen verkar ha bestämt sig för att måla upp en bild och en konflikt, och sedan väljer man att inte tro på det som säger emot den bilden. Ur ledarkrönikan från 1: a oktober:

– Biskopsgården har ett oförtjänt rykte som farligt och vi känner ingen otrygghet, sade polinspektör Annelie Yxne, i en intervju i tidningen Hisingen i somras. Yxne har tillsammans med sex kollegor sedan årsskiftet arbetat som områdespolis i Biskopsgården. En av dessa kollegor, Tony Olsson, sade dessutom i GP i går att Biskopsgården alls inte är särskilt utsatt.

Områdespolisernas uppgift är att synas och skapa trygghet. Det är en klok satsning, och säkert har polisens ökade närvaro haft inverkan.

Men inte tillräckligt. Fortfarande är det ju uppenbarligen så att människor känner sig otrygga. Och våldet tycks fortgå. Med andra ord är Biskopsgården, oavsett vad polis och bostadsbolag säger, en utsatt stadsdel.

Polisen säger att Biskopsgården inte är speciellt utsatt, men utan att komma med andra siffror eller bevis går skribenten vidare med sin tes.

Bra att komma ihåg här är att vi ändå pratar om en ledare. Där får man tycka saker – även om jag tänker att väl underbyggda argument gör det till bättre journalistik – men vi hittar samma sak på nyhetsplats.

I en nyhetsartikel publicerad samma dag som ledaren konstaterar reportern att morden faktiskt inte ökar, men fortsätter att allt mer desperat leta efter något som kan visa att Biskopsgården ändå är den farliga plats hon fått till uppgift att beskriva. Utgångspunkten är ”den allmänna känslan” som personer i GP har fått ge uttryck för, men som Sven Granath, kriminolog och utredare på Brottsförebyggande rådet (Brå), verkar vilja dämpa genom att påpeka att vi oftast kommer ihåg morden och inte det som händer emellan.

– Man reagerar på det negativa, men det kan gå ett halvår utan något uppmärksammat mordfall och då tänker vi inte på det. (…)

Men den som tycker att exempelvis Länsmansgården har varit extra utsatt för överfall och annan typ av brottslighet de senaste åren, har förmodligen rätt. Även om antalet mord över landet är jämnt fördelat, kan det råda stora skillnader lokalt.

– I alla städer finns så kallade hotspots där all typ av brottslighet samlas, inte bara mord. (…)

Jag gick till Brottsförebyggande rådets statistikdatabas och valde ”våldsbrott” samt ”grov misshandel”  )hittade inte ”mord” men antar att det inkluderas i ”våldsbrott”). Här är det resultat jag fick för Göteborgs stadsdelar.

Vi rullar ner till Biskopsgården: 1 453 anmälda våldsbrott per 100 00o invånare för 2009. Nästa stadsdel i diagrammet är Centrum: 4 024 anmälda brott per 100 000 invånare. Nästa är Frölunda, siffran är 2 293.

Samma sak kan göras med siffrorna för grov misshandel.

”‘Den som tycker att exempelvis Länsmansgården [som ligger i Biskopsgården] har varit extra utsatt för överfall och annan typ av brottslighet de senaste åren, har förmodligen’ fel” hade utifrån de här siffrorna varit en bättre slutsats. (Tittar vi ytterligare längre ner hittar vi Linnéstaden som visar på ungefär samma siffror som Biskopsgården, dock lite högre om man ser till de senaste, preliminära, siffrorna.)

Det finns såklart andra sätt och andra siffor, och andra sätt att tolka dem på; gå själv till databasen eller ladda hem de siffror jag valde ut. De här siffrorna har jag tagit fram på min lediga söndag och har därför inte granskat dem på samma sätt som jag skulle gjort om jag varit på radion under min arbetstid.

Min poäng med det här inlägget är inte heller att kartlägga brottsligheten i Göteborg, utan att peka på vikten av att stödja sina slutsatser på fakta, och hur lätt det annars är att sprida en bild som inte nödvändigtvis stämmer med verkligheten.

(Inlägget har också publicerats på Second Opinion)

Annonser