Nytt debattinlägg: Utrikeskorrar behövs

Posted on 10 december, 2010

1


I en artikel i Resumé sågas yrkes som utrikeskorrespondent. Jag har inte läst rapporten som artikeln bygger på och kan inte säga så mycket om den, så det här är alltså mina kommentarer på det som skrivs i artikeln.

Rapporten bygger på intervjuer med en rad nyhetsorganisationer. Slutsatsen är att utrikeskorrespondenter på fasta kontor ute i världen inte längre är relevanta.

Återkommer i egen slutsats längre ner.

Redaktionerna har begränsad budget, kalla kriget är över, digitala nyhetskanaler får allt större betydelse, globaliseringen innebär att inrikesnyheter flyter samman med utrikesnyheter – näringslivsjournalistik är det tydligaste exemplet.

Det här skulle alltså innebära att utrikeskorrar är… mindre relevanta? Att mycket av det som skrivs i svenska tidningar, hörs i svensk radio och ses i svensk television händer utomlands är en något märklig anledning till att ha fler personer där för att berätta om det. Varför ska Hanna Sahlberg int berätta om och inte besöka svenska företag i Kina när det faktiskt är dit de flyttar?

Men framför allt har läsarna förändrats. De kan mer, har rest mer och kommer ofta från andra länder. Det har sällan nytta av rapporter från en vit medelålders mans rapporter om märkliga händelser från andra sidan jordklotet.

Efter mina resor känner jag inte ett mindre behov av att få reda på vad som händer i världen och i de länder jag besökt och fått ett band till, snarare tvärt om. Frågan är naturligtvis vem det är som ska berätta för mig. Och visst, jag får varje dag höra lite av vad som händer i Colombia via Twitter och vad det snackas om i Centralamerika via Facebook. Mitt RSS-flöde innehåller matnyttigheter om lite allt möjligt, och snart trillar det in ett gäng julkort från spridda delar av världen.

Samtidigt har jag aldrig engagerats lika mycket av Lars Palmgrens rapporter som nu när jag vet vad det är han rapporterar om. På svenska, med referenser jag känner igen och kan relatera till, och – inte minst – med ett journalistiskt tänk jag känner förtroende för. Jag har träffat ett 30-tal journalister i Colombia (under ett projektarbete jag gjorde där) och vet vilka fantastiska människor det är som riskerar sina liv för journalistiken, men när jag läser El País, Semana eller Contravía känner jag mig sällan helt övertygad av det som skrivs där.

Även människorna som korrarna skriver om är bättre utbildade och har bättre koll. De behöver ingen vit medelålders man som berättar om deras situation för resten av världen.

Jag är lokal nyhetsreporter på Västekot i Göteborg. Det innebär att jag varje dag träffar otroligt välutbildade människor med en enorm koll, och jag berättar om vad de gör. Det är det som är mitt jobb. Exempel: Henrik Oscarsson har en mycket välskriven blogg; som journalist berättar jag för mina lyssnare som inte har tid att läsa den, och jag försöker placera in det Henrik skriver i ett sammanhang som är relevant för boende i vårt sändningsområde.

Kanske syftar citatet på de som inte är forskare eller makthavare, ”de vanliga människorna”? I så fall behöver vi ju knappast någon som berättar om deras situation i Sverige heller, här om någonstans finns både förutsättningar att berätta sin egen historia med både infrastruktur, utbildning och lagstiftning som främjar kommunikation. (Att vi faktiskt inte behöver ”gammelmedia” till detta är såklart en diskussion som förs, men det blir inte mer än en parentes i detta inlägg.)

Sambrooks föreslår att nyhetsredaktionerna tänker om sin organisation och attityd. I stället för dyra utlandskontor är det både billigare och troligtvis bättre att samarbeta med lokala nyhetsorganisationer och med sociala medier.

Klart vi ska samarbeta med lokala nyhetsorganisationer och med sociala medier. Kanske finns det någon utrikeskorre som kan bekräfta eller dementera, men min spontana tanke är att så redan görs. Om inte måste vi verkligen tänka om, men jag tror att samarbetet blir ännu bättre om det sker över en kopp te och inte via en knastrig telefonlinje eller, än värre, en allt mer dominerande nyhetsbyrå.

Jag kan hålla med om att korrespondenter på fasta, dyra kontor inte är den optimala lösningen. Inte heller tror jag att de nödvändigtvis behöver vara vita, medelålders män. Jag känner dock att slutsatsen ”utrikeskorrar är onödiga” är lite väl snabbt dragen, finns det ingen grå medelväg som kanske leder bort från korrespondentens cementerade kontor men inte hela vägen till hemmaredaktionens betongbunker i Stockholm?

Jo, jag hoppas det. Nu ska jag plugga en termin på JMG, sen börja min praktik på Sveriges Radios utrikesredaktion i Stockholm för att efter några veckor/månader flytta ut i världen till lämplig handledare (intresseanmälan för duktig adept kan skickas till min SR-mail fram till nyår). Förhoppningsvis.

Nu inser jag naturligtvis att om 25 år, när jag levt dubbelt så länge som nu, kommer jag också vara en vit, medelålders man. Inte så mycket att göra åt, men historierna ni kommer att få höra från andra sidan världen kommer vara mycket, mycket märkliga och nog så relevanta.

Annonser