Tankar kring min #journalistroll

Posted on 5 februari, 2011

0


Efter att ha läst Anders Mildners text om journalistrollen i upplösning känner jag mig inte så mycket klokare. Vad är det alltså tänkt att jag som ung journalist ska göra? Hur ska förhålla mig till att 11 000  svenskar varje dag pyttsar ut minst en tweet på nätet, att halva Sverige beskriver ”verkligheten” i status- och kommentarsfält på Facebook, eller att Kenza har haft drygt en miljon besökare den senaste veckan?

Jag undrar vad kockarna gjorde när microvågsugnen kom? Nu kunde vem som helst laga sin egna mat. Stängde restaurangerna? Min kunskap i matkulturens historia har uppenbarligen några luckor – och kanske är inte liknelsen helt klockren – men själv går jag på restaurang då och då. Antagligen inte lika ofta som jag hade gjort om det inte funnits micro eller köksspis, men jag går dit när jag vill smaka kryddor jag inte brukar använda, eller när jag vill att någon annan handlar, hackar och diskar. På Andra Långgatan i Göteborg ligger den indiska restaurangen Bombay, dit går jag ibland när jag vill äta något gott eftersom jag vet att de har god mat.

Just nu är jag i Tangier, Marocko. På gatan nedanför mig serveras god mat, här uppe på balkongen försöker jag göra god journalistik. För det har jag noga valt ut mitt ämne, i flera dagar sökt efter bra intervjupersoner och väl hemma kommer jag arbeta med sammanställningen varje minut fram till deadline. Reportaget i sig kommer förmodligen inte vara mer gripande än den enskildes blogginlägg, mer omfattande än flödet under en hashtag eller innehålla mer kunskap än vad en medelstor facebookgrupp besitter som kollektiv; det är inte heller mitt mål. Jag vill istället göra ett reportage som sätter den enskildes vittnesmål i ett sammanhang, och som förhoppningsvis gör hashtagflödet intressantare och mer greppbart även för den som inte är medlem i facebookgruppen.

Jag har arbetat hela dagen med research, det är snart midnatt och killen jag träffade på gatan ringde just för att ge mig sitt nummer. Om åtta timmar ska jag prata med en NGO-volontär i Bryssel.

På något sätt tror jag att det är här jag måste börja förhålla mig till det Anders Mildner skriver. Kan jag kalla mig journalist bara för att jag lägger tid och pengar på mitt reportage? Skulle jag vara mer journalist om jag får reportaget sålt och alltså har förutsättningar att leva på mitt hantverk? Är mina höga ambitioner nog för att försvara min självtagna journalist-titulering? Kan jag över huvud taget försvara inför mig själv varför jag inte njutit av den soliga dagen, det marockanska köket och den utflykt en koreansk kvinna förslog i morse, utan istället tiggt uppgifter av stadens hemlösa och rotat kring bland gamla projektdokument?

Klockan är efter tolv och Foud nere på gatan har slagit igen sitt pitabrödshak för dagen. Jag vet inte om han skulle kalla sig för kock, men han har lagat min lunch varje dag och jag slipper diska. Jag väljer att kalla mig journalist eftersom jag försöker samla ihop fakta, tankar, analyser och blogginlägg så att de som vill göra annat ska kunna göra det. Sänds det jag samlat ihop senare i Sveriges Radio litar de flesta på att det stämmer någotsånär, och de behöver inte själva lägga en massa tid på källgranskning. De slipper vara heltidsjournalister och kan istället vara det de vill vara, och sen skriva på sina bloggar då de vill vara journalister som hastigast.

Det här hjälper såklart inte de redaktioner som just nu letar efter sätt att få in pengar, det är bara mitt sätt att förhålla mig till det jag är och gör. Klockan 13.00 i dag (lördag) diskuterar Anders Mildner sitt och andras sätt att förhålla sig till journalistrollen som den ser ut i dag, blir nog spännande. Delta gärna och ha koll på #journalistroll.

Annonser