Öppna brev och döda blommor

Posted on 16 februari, 2011

0


Det skickas ju öppna brev lite hit och dit, men hur vanligt är det egentligen att mottagaren svarar? Vill man i så fall ha ett öppet svar, och hur ofta får man det?

Kanske har bloggandet tagit lite udden av dessa öppna brev. Ett öppet brev nu är mer som ett julkort bland hundra andra i december än ett vykort från en avlägsen vän i september. Svårt att slå igenom som Zola då.

Jag fick i alla fall inget svar på mitt huttrande brev till ordföranden i Göteborgs Studentbostäder som jag skrev för ett par år sedan, men antar att det beror på hur man formulerar sig också.

Hej Klara,

jag fryser. Det är dock inte av den orsaken jag skriver till dig, och inte heller är det å mina frusna grannars vägnar jag författar dessa rader.

Nu skriver jag till dig, Klara Martinsson, styrelseordförande i SGS Studentbostäder, å min blommas vägnar. Den kan vid en första anblick tyckas vara en tålig individ; en person med mer kunskap om blommor hade sagt att den hetter si eller så, och kanske bekräftat att den med sin tjocka, nästan trädliknande stam och sina tjocka blad är just mycket tålig. Jag kan själv intyga att den de senaste fem åren varit med om mycket, kanske mer än de flesta blommor får vara med om. Det är alltså inte en av samhällets svaga,  en i hela sin existens uppgiven blomma jag företräder, utan helt enkelt en av de växter som inte fått det mänskliga språkets gåva tilldelat sig.

För tre dagar sedan kom jag hem till mitt studentrum. Kanske var det för att jag drog igen dörren lite väl hårt i min lättnad över att till slut undfly vinterns giriga käftar, kanske var det bara en tillfällighet, men jag kunde tydligt höra två blad lossna från nämnda blomma och falla ner på golvet. Nu tänker säkert du, som med all säkerhet är en stor vän av allsköns blommor, att jag på grund av mina tidskrävande studier de senaste veckorna glömt en av de viktigaste sysslorna för en blomägare: bevattningen. Själv tänkte jag först samma sak, men kunde snabbt konstatera att så inte var fallet. Inte mer med det, två blad är ju inte hela världen.

För två dagar sedan hände samma sak igen. Jag låser upp dörren, öppnar den, kliver in och stänger återigen med lite mer kraft än vad som kan tyckas vara nödvändigt. Den enda skillnaden är att det nu lossnar fler än två blad. Kanske lossnar det fem, kanske fler – helt klart vill min blomma säga mig något.

Klara, vad tror du det kan vara som min blomma vill säga? Vad det än är så blir typsnittet allt kraftigare, gemenerna förvandlas en efter en till versaler. Versalerna staplas på varandra, de bygger bönetorn att ropa ut sin önskan och förskräckelse ifrån. Min blomma har som redan nämnts inte fått talets gåva, och det tog ända till i dag innan jag förtod vad som var fel.

Det är kallt, Klara. Jättekallt. Vi människor – du, jag, Ola Skinnamo – har fått förmågan att anpassa oss till klimatet. Med hjälp av bulldozrar, armerad betong och kaffetermosar har vi blivit framgångsrika på alla jordens kontinenter; med filtar och mössor klarar jag av tillvaron här i mitt studentrum. Men Klara, blommor har inga kläder.

I dag smög jag in, stängde dörren så mjukt det någonsin gick. Försiktigt, försiktigt tände jag lampan. Tog på mig tofflorna. Nedanför blommar låg det en hög av fortfarande gröna blad. Nu kan vi inte fly sanningen mer: min blomma håller på att dö.

Klara, det här är viktigt. Det är du, jag och blomman nu. Den ger mig syre, jag betalar din lön. Du förmodas delta i vår triangel, vårt lokala kretslopp. Just nu ger min datorns kylsystem mer värme än Kjellmansgatans eventuella värmesystem gör. Det är inte acceptabelt.

Allt vi ber om är lite värme.

Jag hoppas du får en trevlig jul.

Hälsningar,
Lasse
Annonser
Posted in: Sociala medier