Stegö Chilò och Berge vet inte vad de pratar om

Posted on 2 mars, 2011

1


I går skrev Ursula Berge (”s-debattör och tidigare chef för tankesmedjan Agora) och Cecilia Stegö Chilò (”konsult och tidigare vd för Stiftelsen Fritt Näringsliv och Timbro”, men också före detta kulturminister, tydligen inte något som är värt att skriva under med) en debattartikel i DN där de argumenterar för att public service ska säljas eller styras hårde av politikerna. Jag fick känslan av att förfatarna inte alls visste vad de pratade om, att hela artikeln var illa underbyggd, och att deras resonemang därför behövde kommenteras på några ställen.

Vi har båda en bakgrund som chefer för landets ledande tankesmedjor (Agora respektive Timbro) och har där ibland fått dra slutsatsen att gränserna i politiken inte alltid följer ideologiska linjer, utan att viljan och förmågan att förändra också är av betydelse för politikens utveckling och utformning.

Timbro är organisationen som efter att ha tillfrågat 1 000 personer om de anser att ”pengarna från tv-licensen borde kunna ges till fler tv-kanaler än bara SVT”  propagerade för att ge 328 miljoner kronor till TV3 och 300 miljoner kronor till Kanal 5, och ge SVT knappt hälften så mycket pengar som de får i dag. Så viktigt tycker de att public service är, uppenbarligen ser de ingen direkt skillnad mellan SVT:s utbud och det i kanal 5 och 3, och så mycket vill de ge ekonomiskt.

Det är av avgörande betydelse att public serviceidén anpassas till de senaste årens dramatiska förändringar i medielandskapet samtidigt som verksamhetens oberoende och särart befästs och utvecklas. Någon sådan förändring ser vi inga tecken på

Så här har radiolyssnandet utvecklats under dessa dramatiska år enligt SIFO:s mätningar:

………………2008….20092010
SR Total…..46,6…..48,5…..48,3
P1…………….11,2…..12,3…..12,2
P2……………..1,4…….1,6…….1,6
P3……………10,4…..10,9…..10,8
P4……………30,4……31,4…..31,3

Ber om ursäkt för den fula tabellen, inte hittat något bra sätt att göra sådana på i WordPress. Om den är helt oläsbar kan jag berätta att samtliga kanaler ökat sin lyssning mellan 2008 och 2010, utom P1 som ligger på samma nivå. Den som grottar ner sig kan även se att webbradiolyssnandet ökat.

Kanske anser författarna att det är till de kommersiella medierna som public service ska anpassas, och därför nå färre lyssnare och tittare liksom de 25 största tidningarna tappade under 2010 (sidan 5)? Liksom de kommersiella TV-kanalerna tappar (till SVT).

Eller vad menar de egentligen med att ”anpassas”? Antagligen som i ”försvinna från områden där kommersiella medier fortfarande kan tjäna pengar” skulle jag tro.

Samtidigt vill de inte att mediepolitiken ska anpassas efter hur det ser ut i verkligheten:

Därför är det underligt att det är så få som vågar säga att den svenska mediepolitiken i sin nuvarande form har nått vägs ände. Både inom politiken och inom medierna är det påtagligt få som uttrycker det som borde vara självklart, nämligen att dagens mediepolitik i huvudsak är en anpassning till rådande ordningar. Att ta tag i problemen verkar för besvärligt, att verkligen reformera än svårare. Regeringen antyder att budgetarna i framtiden kan bli mindre, Sveriges Radio skriker ut sitt förakt (DN Debatt 19/2 [1]).  Men ingen av parterna visar något som helst intresse för att diskutera verksamhetens omfattning, mål och organisation. Och så har det nu varit allt för länge.

Utifall författarna vill läsa om verksamhetens omfattning, mål och organisation rekommenderar jag Sveriges Radios nyligen utkomna avsiktsförklaring. Bäst hade såklart varit om de läst den innan de skrev sitt debattinlägg.

Vi anser att politiken måste bryta dödläget och se till att public service utvärderas, debatteras och förnyas utifrån de krav som omvärldsförändringar och människor från olika utgångspunkter ställer. Public serviceutredare, regering och riksdag får ursäkta, men jobbet är inte gjort.

Det författarna menar är att de kommersiella medieföretagens krav ska tillgodoses. Nu har de fått igenom sina krav på förhandsprövning, men ”SR:s nya sajt innehåller även sport, artistintervjuer och (…) en matsatsning”, så helt nöjda är de inte förrän public sevice har dragit sig tillbaka från internet (apropå att anpassa verksamheten till omvärldsförändringarna). Publiken verkar annars rätt nöjd, SR-lyssnandet ökar alltså och SVT dominerade med de 20 mest sedda programmen för 2010.

När teknikutvecklingen suddar ut gränserna mellan teve, radio, telefoner, datorer och internet måste politiker våga ifrågasätta det licenssystem som en gång tillkom för att enbart de som lyssnade på radio och tittade på tv skulle betala.

Som vi ser det är det inte rimligt att något som definieras som ett centralt samhälleligt uppdrag inte betalas av skatte­betalarna, utan enbart av den del av befolkningen som utmålas som ”hjältar” av Radiotjänst. Finns det ett allmänintresse i att staten engagerar sig i det fria informations-, kultur- och kunskaps­utbytet bör det finansieras över skattsedeln. Det är dessutom både paradoxalt och lite osmakligt att finansieringen av det statliga engagemanget är kopplat till innehav av de tekniska lösningar (tv- och radioapparater, datorer och telefoner) som faktiskt ändå tjänar både det fria åsiktsutbytet och public servicevärden.

Hur public service ska finansieras i framtiden är en stor och synnerligen viktig fråga, och mycket av ”det fria informations-, kultur- och kunskaps­utbytet” finansieras redan genom skattesedeln, exempelvis teatrar, bibliotek, universitet och ett otal ”informationsprojekt”. Inget fel med det, men public service-journalistik skiljer sig från kommunens konsumentupplysning och måste stå friare.

Och naturligtvis är det ingenting som säger att finansiering över skattsedeln skulle omöjliggöra ett publicistiskt oberoende. Andra offentliga verksamheter, exempelvis Riksbanken, har sitt oberoende reglerat och garanterat av staten.

Som det är nu kan SR och SVT bedriva en långsitig publicistik då de vet att de vet hur mycket pengar de kommer att få varje år ett antal år framåt i tiden. Svenskarna får ta del av stora sportevenemang även under en finanskris då kommersiella företag inte har råd med sändningsrättigheter, och kostsamma men viktiga  program som Uppdrag Granskning kan fortsätta sända även i svåra tider (då de kanske dessutom behövs som mest). Kommersiella medieföretag och deras journalistik styrs efter kvartalsrapporterna från ekonomiavdelningen; det vore mycket olyckligt om public service ska behöva hålla andan varje gång finansministern gör i ordning en budget utefter sin politiska ideologi. Vi vill inte veta hur många väljare som kan vinnas genom att ta pengar från SR, SVT och UR och satsa på skattesänkningar eller sjukvård, vill vi göra bra journalistik även då det går sämre för Sveriges ekonomi.

Men kommer det verkligen bli så? bör man fråga sig. Kommer public service få mindre pengar? Ja, så har det i varje fall blivit i alla andra europeiska länder som gått över till skattefinansierad public service.

Vi kan slås av den beröringsskräck som verkar finnas från politiskt håll vad det gäller övergripande ägaransvar och ägarstyrning av public service. En oberoende journalistik inom ramen för oberoende public service­bolag är inte detsamma som en verksamhet utan närvarande och engagerade ägare, i synnerhet inte när ägaren är allmän­intresset, det vill säga folket som väljer sina representanter i demokratiska val.

Staten äger alltså inte public service direkt, det gör en stiftelse vars ledamöter utses av Regeringen, och Riksdagen har slagit fast att politisk enighet är viktig vid val av ledamöterna för att ett politiskt färgat inflytande ska minimeras. Denna avpolitiserade styrning har bidragit till att SR och SVT har överlägset högst förtroende bland medieföretagen (76 respektive 75 procent, jämför med Dagens Nyheter 52 procent och TV4 39 procent), och mycket högre förtroende än vad exempelvis regeringen har (55 procent). Skulle politikerna börja engagera sig mer som ägare skulle förtroendet sjunka och existensberättigandet för public service urholkas.

Att säga att staten alltid förvaltar folkets vilja på bästa sätt är ju i och för sig ett argument för att helt avskaffa granskande medier, jag är dock glad för att Cecilia Stegö Chilò inte längre är kulturminister och att hon inte hann engagera sig speciellt mycket i sitt ägande då det var aktuellt.

Finns inte ett klart syfte och ett tydligt uppdrag, om ingen styr – ja då styr näm­ligen bolagen sig själva och det har de i allt högre utsträckning gjort genom att anpassa sig till den övriga mediemarknaden. Vi ser det i public servicebolagens programtablåer. Där finns en tydlig ”down markettrend” med allt mer publikfriande underhållningsprogram och resultaten av en kostsam konkurrens med de kommersiella kanalerna om populära arrangemang. Publiksiffrorna har blivit överordnade samhällsuppdraget och en sådan utveckling kommer att bli allt svårare att motivera inom ramen för såväl ett licenssystem som en skattefinansierad public service.

Jag håller med om att På Minuten inte borde få sändas och att det inte finns något speciellt public service-värde i det, men höga publiksiffror är viktigt om man tycket att public service är viktigt. Vem ska annars ta del av det? Konsten är att göra underhållning där tittarna får sig något mer än bara underhållningen tills livs, exempelvis Let’s Dance som lär oss något om tango, På Spåret som lär oss om bland annat geografi eller Så Ska Det Låta som lär oss om musik.

Att ha kvantitativa mått av typen att public service ska vara ”störst” eller ”nå de flesta” blir omöjligt att förena med kvalitetsambitioner i en tid när utbudet både på hemmaplan och internationellt formligen exploderar. Ju större utbudet är – vilket vi av mångfaldsskäl bör välkomna – desto större är risken att public service går vilse i allsköns publikdragarsatsningar av låg kvalitet om volymkravet kvarstår som idag. Den ökenvandringen önskar vi att public service avbryter.

Public service är absolut inte perfekt just nu, men en ”ökenvandring” är kanske att ta i? SVT och SR har fått en mängd priser i nationella och internationella tävlingar samtidigt som lyssnandet och tittandet ökar, och alla de populära TV-programmen sänds som sagt i SVT.

Oavsett vilken syn man har på omfattningen av offentligt driven och finansierad verksamhet bör samhället ha en idé med den. Har man inte det är det ofta ett tecken på att någon annan är bättre lämpad att sköta verksamheten.

Det finns en idé, mycket av den står att finna i sändningstillståndet. Jag är dock medveten om att den inte stämmer överens med skribenternas idé, och jag är väldigt glad för att det är just så.

Finansmarknadsministern säljer nu ut delar av statens aktier i Nordea därför att staten inte har någon idé med det bankaktieinnehavet. Samma skäl ligger till grund för tidigare utförsäljningar som Vin & Sprit. Ideologiskt har vi olika sätt att se på hur omfattande det statliga ägandet ska vara, men vi kan vara rörande eniga om att om staten ska vara en aktör på mediemarknaden, så får den vackert skaffa sig en idé om vad den vill och hur det ska åstadkommas. Det är vår uppfattning att en sådan idé inte bärs av dagens mediepolitiker. Och vill man inte skaffa sig en, tycker vi att man ska ta konsekvensen av det och antingen sälja eller fundera över var sju miljarder av svenska folkets pengar gör större nytta i allmänhetens tjänst.

Ja, det verkar ju vara en jättebra idé att sälja SVT, SR och UR. Helst till någon av de stora koncernerna så vi slipper den här mångfalden som börjat ta över Sverige. Som tur är verkar skribenterna vara rätt ensamma om att en överväga idén sälja public service.

Förstå oss rätt. Vi tycker verkligen att en fungerande public service har en viktig uppgift. Problemet är att den särskiljande publicistiska uppgiften inte är tillräckligt tydligt definierad. Vår kritik riktar sig mot politiker som är ansvariga för mediepolitiken, som inte vill se att licenssystemet är förlegat, att teknikutvecklingen ställer krav på förnyelse och att en tydlig idé med public service inte är detsamma som ”politisk styrning” av den redaktionella verksamheten.

En väl fungerande public service är särskilt viktig med tanke på att svenskan utgör ett litet språkområde. Vill vi inte lämna en till svenska medier hänvisad ny informationsunderklass bakom oss i en, i övrigt, globaliserad värld krävs en bättre public service.

Vårt budskap till våra mediepolitiker vad gäller public service blir därför, lite tillspetsat: skaffa er en idé om public service eller överlåt till andra aktörer ta hand om den. Dagens idémässiga ingenmansland är ingen betjänt av – inte medborgarna, inte det offentliga samtalet, inte demokratin. Och faktiskt heller inte public service.

Skribenterna vill alltså inte att en informationsunderklass ska vara utelämnade till andra(?) svenska medier, men att andra medier gärna får köpa public service? Eller vilka aktörer är det som ska sköta public service i framtiden?

Andra debattartiklar i ämnet på DN:
”Blind kapitalism tar över efter medvetna publicister” – Sveriges Radios ledning om nedskärningarna i public servicebolagens budgetar.
”Öppna SVT:s arkiv och satsa på internet-tv” – SVT:s vd om hur public service behöver uppdateras.
”Lös upphovsrätten och släpp UR-programmen fria” – UR:s vd om hur de ska nå sin publik.

Annonser