Politiker saknas

Posted on 13 november, 2011

13


Det är ett problem att höga politiker inte vill svara på kritik de får. Förr i tiden var de kanske tvungna att göra det till slut, men i ett samhälle där medierna går allt snabbare, relevant kritik konkurrerar med irrelevant TV-skvaller, och medietränare råder till tystnad får publiken ofta inget svar från de ansvariga politiker de valt.

I dag tog Medierna upp Jens Holms besvikelse över att en tänkt debatt i Studio Ett inte blev av. Debatten skulle handla om hur vinst för apotek (och andra företag inom välfärdssektorn) genom skatteplanering förs över till skatteparadis, jag – som var den reporter som jobbade med upplägget – hade bokat Jens Holm efter att ha läst hans blogginlägg i ämnet och försökte hela dagen få någon politiker från alliansen att ställa upp. Ingen ville ställa upp, och det blev tyvärr ingen debatt.

Först, helt kort: Jens Holm tycker alltså att Studio Ett ”går i fällan”. När jag meddelande honom att det inte skulle bli någon debatt föreslog han att han skulle kunna vara med ensam, att alliansen liksom skulle få skylla sig själv. Jag förstår hur han tänker, och i vissa lägen kan det vara rätt att göra just så; om kritiken är helt ny kanske*. Men Jens Holms kritik är inte det minsta ny, han skriver ju själv att det ”knappast” kan vara någon nyhet att apotekens tar sina miljoner till skatteparadis. Det vi ville höra var alliansens svar på kritiken, för de svaren har vi inte hört förut. Alltså: vi kan inte ge 15 minuter åt gammal kritik, vi vill höra nya svar.

Men Jens Holm har ändå en poäng i det han skriver. Det är problematiskt när politiker inte vill komma till debatter eller svara på kritik i utfrågningar. Jag upplever att det är betydligt mycket svårare att få politiker vid makten till studion – eftersom jag inte jobbat så många år så betyder det allianspolitiker, men antagligen är det lika svårt att få rödgröna politiker till studion när de sitter i regeringsställning. Det händer alldeles för ofta att den ansvariga ministern inte alls kommenterar kritiken, och hur det nu än är så dör ofta ett ämne tystnadsdöden vid sådana tillfällen.

Exempelvis gjorde jag två reportage om tvångsvård i höstas, men det var omöjligt att få Göran Hägglund till studion. ”Han måste prioritera” som hans pressekreterare Martin Kits uttryckte det flera gånger i det halvtimmeslånga samtalet vi hade kring detta. ”Men vad är då viktigt när han prioriterar?” frågade jag. Vi journalister prioriterar hela tiden bland vilka nyheter vi ska berätta (den så kallade medielogiken), och för varje nyhet finns en producent som kan motivera sitt val. Viktiga saker kan ara närhet, ovanlighet, aktualitet, och så vidare.

”Det går inte att säga så” var Martin Kits ständiga svar. Det var tydligen omöjligt att ge exempel på ens en enda faktor som skulle ge ett ämne eller en intervju högre prioritet än någonting annat. Och inte heller gick det att få ett svar på vad Göran Hägglund skulle göra just de sju minutrarna som skulle ha varit aktuella för den intervju där han skulle beredas möjlighet att förklara och försvara de beslut som han tagit, och som lett fram till diverse missförhållanden.

Nu skulle vi alltså debattera om det är rätt av företag inom skola, vård och omsorg att ta med sig sin vinst till skatteparadis. Jag pratar återigen med Martin Kits, han vill inte (att Göran Hägglund ska) diskutera ”skattetekniska frågor”, och jag säger att det kommer handla om moraliska frågor. Får lite senare ett sms:

Hej, Göran hägglund avböjer att medverka. Det är Anders Borgs fråga. Vänliga hälsningar /Martin

Jag svarar och förtydligar:

Vi ska alltså inte debattera skatter i första hand, utan sjukvård och välfärd. Vad tänkte man när saker såldes ut, vad var meningen, och vad tycker Hägglund om hur det blivit? Det här är alltså på alla sätt Hägglunds fråga. Borg kan väl inte diskutera vården? /Lasse

Martin Kits ringer då upp, säger att Göran Hägglund gärna debatterar så länge vi inte ska debattera just skattetekniska frågor. Vi pratar en stund och han lovar att återkomma. Lite senare får jag följande sms:

Lasse, Göran Hägglund avböjer. Känns trots allt som att det främst är skattefrågan. Inte minst med tanke på er egen runrik på hemsidan [”skattepengar till skatteparadis”]. Har svårt at se att det här kan bli en klargörande debatt för lyssnarna.

Jag svarar:

Men läser du resten se du att det handlar om moralen, skatten är bara sättet de för det på. (…) Jag tror det kommer bli väldigt klargörande för lyssnarna.

Martin Kits sista sms i konversationen:

Beslutet är att avstå den här gången.

Det blev alltså ingen debatt, och jag kan inte riktigt känna mig tillfreds med Göran Hägglunds förklaring till varför han inte kunde ställa upp. Nu har vi ett välfärdssystem som bygger på skatter, då kan man väl inte helt skilja de två frågorna åt? Dessutom företräder Göran Hägglund både ett parti och hela dess politik, samt alliansen och den politik de fyra partierna har kommit överens om. Ska han då inte kunna diskutera det moraliska i att skattepengar avsedda för välfärd förs ut ur landet?

Jag tycker det är allvarligt när våra politiker, oavsett politisk tillhörighet, inte vill berätta varför vissa val har gjorts, och vad som nu ska hända. När politiker bara vill vara med i positiva sammanhang, ibland som den expert Anders Borg får vara i exempelvis ekonomiska frågor eller Carl Bildt i utrikespolitiska frågor. Jag förstår att politiker, och speciellt ministrar, inte har tid för alla debatter eller alla utfrågningar, men då får de gärna berätta varför den tiden inte finns.

Vad tycker ni? Känner ni igen er? Är det här ett problem, eller är det bara journalister med för stora krav (av för höga tankar om sig själva och sin redaktion kanske)?

Om det är ett problem, hur ska vi då göra för att lösa det?

Uppdatering: Eva Landahl på SVT skriver om hur de hanterar gäster i liknande situationer.

* Det är producenten som bestämmer vad som ska vara i sändning, men så här resonerar jag personligen.

Annonser
Taggat: