Purfega statister i Play får mig att skämmas

Posted on 4 december, 2011

0


Nu är det en vecka sedan jag såg Rubes Östlunds film Play. Under den veckan har filmen diskuterats lite överallt, exempelvis i Sydsvenskan, och tidigare i bland annat SVT. Det har bland annat diskuterats om de fem svarta killarna i filmen verkligen representerar fem svarta killar, om de tre vita killarna representerar tre vita killar, och om filmen är rasistisk. Något som inte diskuterats så mycket är om de tre vita killarna verkligen är vita, men det kan mycket väl vara så att det är mina kunskaper om hur vithet definieras som brister i det avseendet.

Intressant är hur mycket det har fokuserats just på det utdragna rån som de svarta killarna utför. ”Är det rätt att framställa verkligheten som att svarta rånar vita?” och ”varför framställs de svarta killarna bara som gärningsmän?” är frågor många ställt sig, och som jag inte har något speciellt bra svar på.

Själv satt jag där i biomörkret och kunde knappt titta då jag skämdes å mina medsvenskars vägnar. Jag har aldrig känt så speciellt starkt för Sverige som land, jag identifierar mig bara mycket vagt som ”svensk”, och jag fick sist av alla reda på i vilken grupp Sverige spelar i vid nästa fotbolls-EM, men den totala frånvaron av medmänsklighet och engagemang hos alla de människor filmen utspelade sig bland var för mig ändå en svidande kritik mot mig själv. Är svenskar verkligen så genomignoranta, purfega och självupptagna som Ruben Östlund påstår?

Gång på gång försökte jag övertyga mig själv om att ”jag nog skulle ha ingripit, gjort annorlunda”; jag är inte helt säker på att jag lyckades.

Annonser
Posted in: Uncategorized