Politiken: en dystopi

Posted on 12 januari, 2012

0


”Politik.” En fjortonåring kräks, en artonåring skiter i att rösta, en 25-åring blir helt blank, en 33-åring orkar inte, en 46-åring bryr sig om annat, en 61-åring har gjort sitt.

Vem bryr sig? Ingen litar ändå på politikerna, och ingen verkar sakna den högljudda pusselbiten med sina skrikiga versaler i sitt så vansinnigt komplicerade och viktiga livspussel. Okej, några gastar på, men fan, det är i princip tyst.

Kan det bero på att våra – lite högre – politiker är så vansinnigt tråkiga? Att de sitter i debatter och ”beklagar” att den och den ”inte kan vara mer tydlig” i den eller den frågan? Att ett uttalande som ”regeringen/oppositionen måste visa att de kan ta ansvar” kommenteras som ”en attack”?

Nej, det är inte så konstigt att ingen tar politiken på allvar när ”men durå” har blivit ett legitimt svar på alltifrån välfärdens framtid till rasismens tillväxt. När de som har den politiska makten i Sverige vägrar förklara vad de gör och vad de vill göra. För vem har tid att lyssna på vuxna personers gnälliga ”men titta han då”?

Vem är det som ska titta? Och vad är det som ska beskådas? Jag är ledsen, men jag vill inte se mer, ni förnedrar er själva. Återigen: det finns undantag, men de är få, och de försvinner i helheten.

”Men politiken är en spegling av de människor den företräder” säger någon. Jag hoppas inte det, i så fall är det för fan kört.

Annonser
Posted in: #blogg100