Min berättelse från statskuppen i Mali

Posted on 22 mars, 2012

6


Det är svårt att veta vad som händer när man själv är mitt i alltihopa, men här är statskuppen som jag upplevde den.

Klockan 14.40 ringer Ida på Diakonia. Hon säger att det händer en massa saker och att hon vill tipsa någon journalist. Det hon berättar är att militärer demonstrerar och att det har varit skottlossning, och att människor är på väg upp mot presidentpalatset. Jag är verkligen inte utrikeskorrespondent, och jag har ingen egentlig erfarenhet av att rapportera om sådant här, men när vi slutar prata efter drygt fyra minuter så sitter jag i en taxi på väg mot det vandrarhem där jag bor för att hämta bandspelare, dator och kamera.

Jag försöker skriva ett mail till Ekot men internet fungerar inte, när jag testar Skype är mikrofonen på internetcafét trasig.

Jag träffar Hadim Razol, han bor här i Bamako och har en liten verkstad där han lagar bilradioapparater. Överallt omkring oss är människor på väg att stänga sina butiker, det ryktas om att militärerna kommer att passera här och ingen vill vara kvar. Någon slags lågmäld panik.

Razol berättar att militären är arga eftersom de har dåliga vapen att slåss mot rebellerna uppe i norr med. Rebellerna där, bestående av bland annat olika Tuareg-klaner och den islamistiska gruppen Ancar Dine, slåss för en egen stat, och sägs ha vapen som de tagit med sig från Libyen efter Gadaffis fall. Han säger också att militärerna kommer att passera förbi här snart, men när ingen kommer på ett par minuter insisterar jag på att vi ska ge oss av mot presidentpalatset.

I Bamako brukar det vanligtvis vimla av taxibilar. Man kan knappt gå längs gata utan ett ständigt ”får jag lov”-tut från sökande chaufförer. I dag verkar alla vara upptagna och ovilliga att ta två extra passagerare, och de som är lediga vägrar att åka mot palatset. Det tar nästan 20 minuter innan vi hittar en bil som mot ett överpris kör oss upp för kullarna mot skottlossningen.

Det är lite märkligt att höra skottlossning så nära och på riktigt. Närheten förtar nästan känslan av verklighet, som om det bara är ett ovanligt väljusterat bioljud. Militärfordonen vi se åker upp och ner längs gatorna övertygar mig snart om att det är på riktigt, tillsammans med taxichaufförens vägran att åka längre upp mot palatset.

Vi vandrar upp bland husen för att inte bli sedda av militären; det var bra att Razol var där, han agerade som om statskupper var rutin. Det är det inte i Mali, vilket han också påpekar.

På en liten platå sitter sju män på rad. Förutom skottsalvorna från palatset på andra sidan en kulle framför oss är det alldeles stilla. Vi pratar ett tag, jag lämnar min dator på laddning, ringer Ekot och bekräftar att de vill ha ett inslag.

Razol och jag fortsätter att ta oss närmare. I en korsning verkar det vara stopp, människor står i små grupper och längre upp längs vägen står en ensam militär. Jag försöker få prata med någon i de små grupperna utan framgång, alla är rädda att vara med i media. Dessutom misstänker flera att jag kommer från den franska radion, och här anses Frankrike bära mycket av skulden för att konflikten uppe i norr pågår.

Människor tittar oroligt upp mot palatset, ”de skjuter där inne mot varandra”. Efter en skottsalva som fått människor att springa halv över huvud börjar jag och Razol att gå tillbaka, det känns inte tryggt att stå här.

Efter hundra meter blir vi stoppade av en man i gul skjorta på en mopen, han visar sin polisbricka och ber att få titta på mitt pass. Jag ger honom det och är lika glad för att jag har det och kan identifiera mig samt visa mitt visum, som jag är orolig att han ska ta det ifrån mig och önskar att jag hade glömt det hemma. Mycket riktigt tar han det ifrån mig och stoppar i bröstfickan på sin skjorta. Razor ber honom lämna tillbaka det, själv tänker jag att det här kan bli jobbigt. En man i vit skjorta och solglasögon kommer fram till oss där vi står mitt på vägen, och även han börjar diskutera med polisen. Efter någon minut får jag tillbaka mitt pass – det visar sig att Razor har lagat den andre mannens bilradio, och att hans brorsa i sin tur känner polisen.

Tillbaka vid husen uppe på kullen är allting fortfarande stilla. Téet i den lilla kannan på kolbädden framför männen har kokat över, och kvinnan som förut sopade framför sitt hus har slutat med halva gårdsplanen kvar. De sju männen pratar oroligt om vad som kommer att hända, om inbördeskrig och sina famljer.

Skottsalvorna fortsätter, ibland i nästan en minut i sträck.

Jag och Razol går hemmåt, efter ett tag får vi tag i en taxi. Jag åker vidare mot ett område med fina hotell där det finns internet, i centrala Bamako åker militärjeepar på gatorna och människor slänger sig ner bakom bänkar och träd när de skjuter upp i luften.

Medan jag pratar in pratorna hör jag fortfarande skottlossning, och när jag senare på natten vaknar svettig från mina mardrömmar hör jag den igen.

När jag skriver det här skjuts det rätt nära och det råder utegångsförbud. Människor är rädda men ser ändå ut att göra mycket av vad de brukar göra, däremot är kvinnan jag brukar köpa min frukost av inte på plats. Alla andra affärer är stängda också.

På gatorna rusar militärer fram i sina jeepar, de ler, kastar ut bland och chips, och så skjuter de upp i luften.

Det säkerhetsföretag Sveriges Radio anlitar har ringt och vi har diskuterat min situation och vad vi ska göra om det blir värre. Det var skönt att prata med dem samtidigt som jag nog blev lite uppskrämd av allvaret, men de verkar ha full koll. Är väldigt tacksam för att Ekot såg till att de ringde.

Sist vill jag bara säga att det är lite märkligt att jag inte kan göra mer härifrån. Antagligen beror det till viss del på att jag är ny i den här situationen och inte vet vad jag borde göra, men jag tycker ändå att någon media där hemma borde tycka att det skulle vara intressant med en journalist rustad med kamera och mikrofon mitt i statskuppen. Men det kanske är så att vara journalist i Afrika, samtidigt som det händer en massa saker i Frankrike.

Allt bra med mig i alla fall, kollar mail, Facebook och Twitter när jag har internet. Om det är någon som vill ringa så gör det på +223 732 767 94.

/lasse

Advertisements