Våga vara riktig journalist

Posted on 30 augusti, 2012

1


Frågan vad som är ”en riktig journalist” har väckts efter Sam Sundbergs krönika, och den har i journalistbubblan kopplats ihop med skandalen på Nerikes Allehanda. Emanuel Karlsten skriver bland annat:

Men vi måste sluta tro att bara för att man är journalist, gör man alltid journalistik. Att vi, bara för att vi är betalda, gör ett bättre jobb än andra.

Alla kanske inte är journalister. Kanske är inte någon alls journalist. Kanske är vi bara medborgare som ibland gör dålig journalistik, ibland gör bra journalistik och ibland inte gör journalistik alls.

Så vad är då en ”riktig journalist”? Jag vet inte, men jag kommer ihåg första gången jag vågade säga att ”jag är journalist”, och mena att jag faktiskt på riktigt var en journalist. Då hade jag redan varit redaktör för en musiktidning och jobbat kortare perioder på flera redaktioner – exakt vad som fick mig att just då kalla mig journalist vet jag inte, men jag insåg att det följde ett ansvar med ett sådant påstående.

Jag kan hålla med Emanuel om flera påståenden, men krönikan för knappast diskussionen vidare. Med hans resonemang kommer vi bara till en punkt där alla är frisörer (trots att man ibland ser ut som sju svåra år efter att en vän har hållit i saxen), alla är bilmekaniker (trots att motorn ibland skär ihop halvvägs till jobbet på grund av oljebrist), och så vidare. Vi var vid ungefär samma punkt innan några människor specialiserade sig på att garva läder, andra på att leta bär, ytterligare andra på att berätta historier.

Visst, alla kan göra allting, men det är praktiskt om vi delar upp sysslorna i samhället så att det viktiga blir gjort av människor som är duktiga på det; om vi vet att vi får bär så vi klarar oss kan även de mindre erfarna få chansen att ge sig ut i skogen i hopp om att traska på en riktigt illröd lingonstubbe, fler får på så sätt chansen att lära sig något nytt.

Med det inte sagt att ingen annan än anställda journalister kan vara bra på att göra journalistik – eller att man måste ha ”tur” för att lyckas utan utbildning – bara att de som kan ägna all sin arbetstid åt att göra något förhoppningsvis blir duktiga på det till slut genom att lära sig en metodik och en yrkesetik. Jag har inte lyssnat på författarintervjun, men jag vet med vilken nit programmet utvärderas på mötet varje morgon, och vilken lyhördhet det finns för (i bästa fall konstruktiv) kritik. På samma sätt som jag får ett enormt förtroende för den bilmekaniker som inte drar sig för att montera av topplocket en gång till om han ser att bilen droppar olja när den står redo för upphämtning, tror jag att läsare och lyssnare skulle få ett ökat förtroende om de var med när ett reportage ställs i sista sekund om det så bara finns en osäkerhet gällande den fakta som presenteras.

Emanuel skriver att ”journalistik har aldrig varit något annat än en metod”, men jag tror att det är mer än så. Journalistik är i bästa fall en kollektiv prestation, oavsett om det är tre lunchande kollegor som diskuterar vad som sen visar sig bli helt avgörande i reportaget, om det är Journalistbubblan som nagelfar olika publiceringar, eller en redaktion eller en blogg som spinner vidare på det en annan redaktion eller blogg just uppmärksammat.

Men som sagt, jag håller med om Emanuel vissa saker också. Vi ”måste sluta tro att bara för att man är journalist, gör man alltid journalistik”, absolut. Vi får bara inte ta ifrån oss själva ansvaret för att göra journalistik; journalistik är för viktigt för att göras enbart av några som inte ens vågar kalla sig själva för journalister.

Advertisements